Vi bör skilja mellan en kulturs idé, embryot till alla dess möjligheter och dess konkreta framträdande. Historien ger oss bilden av dess förverkligande. En kulturs historia är det fortskridande förverkligande av dess möjligheter. Fullbordandet betyder slutet.

Några kulturer når blomning, andra utvecklas till hälften eller kvävs i sin linda

Kan man komma åt kulturens urgestalt, en ideal form? Kan man frigöra och fånga dess gestalt som ligger till grund för de enskilda kulturerna?

Den enskilda människans historia kan kännas igen i förloppen av de enskilda kulturerna som följer på varandra, växer upp bredvid vararandra, berör vararandra, överskuggar och förtrycker vararandra.

Kulturernas biografier är världshistorien. Den långa historien om den kinesiska eller den antika kulturen är en parallell till den korta historien om den enskilda människan, djuret, trädet eller blomman.

När historien ses som en organism utgör betraktarens tillfälliga position ingen gräns. Framtiden förefaller då inte helt formlös och obestämd.

Kan man hitta en form i historien som ligger till grund för tillblivandet?

Det finns konkret data och fakta från 6000 års skriftlig mänsklig historia. Däri finns högkulturernas fenomen och urformer förborgat. När dessa blivit förstådda har de inre formerna blivit klara för oss.

Experiment avgör för alltid. Man förnekar inte tiden, men man bortser från den. Historia bygger på övertygelsen om motsatsen.

Det systematiska abstrakta tänkandet, befriat från sinnlighet och känsla är en smal och övergående företeelse. Det framträder och försvinner.

Konstnären ser hur något blir till. Återupplever tillblivandet i dragen hos det betraktade. Konstnärens själ, människans själ, är något som vill förverkligas, fullkomnas

Förståndet dödar genom att fastställa.